en jävla hälsena, liksom
Kroppen är skadad innan sässen är igång. Känner mig lite som Peter Forsberg, fast då väldigt okänd. Och kanske inte försökt komma tillbaka lika många gånger. Det tar tid innan det sjunker in, innan man fattar att man inte kan springa och jaga den där bollen. För 100:e gången. Allt gick ju så bra. Nu går luften ur lite och jag måste ställa om i min hjärna att det blir rehab 7 dagar i veckan. 7 dagar i veckan. 32 år. Ja....jag förstår Peter. Man gör allt och lite till för att man tror att man en gång ska kunna springa en hel träning eller en hel match till och få känna lyckan och kunna ge 100% en sista gång, utan att det gör ont. FAAAAAAAAN.
Bilder från Corsica....för att göra mig glad.
harmoni?
Igår morse hann jag bokföra det sista, skicka 4 mail, tvätta bilen, ta upp tvätten, köpa en en blomma till en kunds födelsedag, boka flygbiljett, städa salongen och prata medans jag typ pratade med mats i tel, på typ en timma. Ibland tror jag att jag har någon diagnos. Idag var jag ingen superkvinna. De där små, korta ögonblicken i vardagen är livsviktiga. Mina frizoner...-måndagsyogan kl 06.30 som nollställer mig inför veckan som kommer-vägen i bilen mellan jobbet och träningen (20min) med musik -frukost framför nyhetsmorgon -stunden innan första kunden droppar insen är årets bästa månad här och imorgon är det två matcher mot elitserielag i vår nya hall!!!:))). hej innebandysäsong 14/15:)Jag ligget i sängen 22.50, har inte hänt sen Sundsvall brann.natti.