Jag kände mig ganska lugn och harmonisk när jag landade på Chicagos flygplats O'hare i fredags (efter en kaotisk morgon med försovning), bara ett flyg kvar sen är jag i CALI.
Men när jag stod där i passkontrollskön, boardercontrollen så var det svårt att dölja min nervositet. Knarkhunden sniffade två ggr på min väska och då blev jag ännu mer orolig. Jag tror att det finns kameror överallt så jag stod o tittade runt på folk o försökte vara så lugn som möjligt. Det blev min tur och jag log och sa Hello sir. Sen kom alla frågor. Where are you going? Why? For how long? When was the last time? Why are you going now? How much money are you bringing to the US? What do you work with? For how long? Whos is your friends....typ and so on. Till slut blev det samma frågor om igen och jag började staka mig, för ingen anledning alls egentligen för jag sa ju bara sanningen men det kom bara flashbacks hela tiden...Och mycket väntat så ringde han en kollega som tog mitt pass o boardingkort o ledde mig in till det där hemska rummet. Som jag satt i för tio år sen. Men det här var större och finare och det var fullt med amerikanska flaggor överallt(som om jag missat att jag skulle resa in i USA) Det var 4 killar och jag. Jag tog på mig en scarf för att dölja mitt röda bröst inför den kommande intervjun/förhöret...och jag hann tänka ut många scenarion och såklart även det värsta att jag får åka hem med vändande plan. För det var ju det som hände mig i april 2003. Åkte hem med vändande plan till Amsterdam med många tårar.
Efter 20-25 minuter så ropades -Anna Karlsson? -Yes...
Jag gick efter kvinnan som hade mina handlingar i handen och förberedde mig mentalt för vad som komma skulle. Vi gick in i en korridor och hon sträckte över passet till mig och sa, You're all set to go mam. -Am I? -Ok thank you.
Och då kunde jag inte sluta le när jag gick ut med en annan officer....nu var det på riktigt. Min dröm skulle bli sann och den blev sann. :)
Nu är jag i CALI och njuter varenda minut.
Over and out. Stay tuned...
/Murklan