Good morning Google
LOVE
Love is stronger than cocain.....
memories...
När jag vaknar varje dag så önskar jag att jag är i landet långt bort. Vill fortfarande vakna till värme och sol. Till längtan av att leva ut maximalt varje dag. Till Starbucks coffee, palm träd och underbara människor. Jag visste att den här resan skulle säta spår...men inte så här djupa. Jag går runt i någon slags dvala och tänker att vardagen i Stigtomta by snart tar slut...att det bara är en dröm. Men det är min tillfälliga (3 å tillbaka i tiden) vardag.Kunden kommer om 11 minuter och i och för sig är det världens bästa 80 åring Saga. Det ska bli roligt och hon får veta allt:)Back to work/Mget confused and you fade away
summer turns to winter straight away. depressed. goood morning world.
Next exit
Jetlagged....x 1000
Legat i sängen sen igår morse. Sovit cirka 15 timmar, vaknade kanske 6 ggr inatt och funderade på att ut o gå. Men nu är jag lika död som jag var igår. Jag borde packa ner hela lägenheten i lådor. Först måste jag nos sova lite till.#wanna go back/msoaked in the very last seconds.....
Reno /Tahoe Airport, sunrise.
Sat on McD overlooking Beautiful Mountains (yesterday morning) and reflecting things, impressions...millions.
Didn't wanna go back. But I had too...:/ Now, 23 hours later with absolutely no sleep on the plane. I am almost walking dead....sooo...helllo bed.
bye for now.
/M
3 L's
mobile pics...
Las Vegas, San Francisco, lumbard street, cheesecake factory, santana row lyxområdet i san José, poolen vid lägenhetenlife is more than good. /MaryyyyDreams do come true.
Jag kände mig ganska lugn och harmonisk när jag landade på Chicagos flygplats O'hare i fredags (efter en kaotisk morgon med försovning), bara ett flyg kvar sen är jag i CALI.
Men när jag stod där i passkontrollskön, boardercontrollen så var det svårt att dölja min nervositet. Knarkhunden sniffade två ggr på min väska och då blev jag ännu mer orolig. Jag tror att det finns kameror överallt så jag stod o tittade runt på folk o försökte vara så lugn som möjligt. Det blev min tur och jag log och sa Hello sir. Sen kom alla frågor. Where are you going? Why? For how long? When was the last time? Why are you going now? How much money are you bringing to the US? What do you work with? For how long? Whos is your friends....typ and so on. Till slut blev det samma frågor om igen och jag började staka mig, för ingen anledning alls egentligen för jag sa ju bara sanningen men det kom bara flashbacks hela tiden...Och mycket väntat så ringde han en kollega som tog mitt pass o boardingkort o ledde mig in till det där hemska rummet. Som jag satt i för tio år sen. Men det här var större och finare och det var fullt med amerikanska flaggor överallt(som om jag missat att jag skulle resa in i USA) Det var 4 killar och jag. Jag tog på mig en scarf för att dölja mitt röda bröst inför den kommande intervjun/förhöret...och jag hann tänka ut många scenarion och såklart även det värsta att jag får åka hem med vändande plan. För det var ju det som hände mig i april 2003. Åkte hem med vändande plan till Amsterdam med många tårar.
Efter 20-25 minuter så ropades -Anna Karlsson? -Yes...
Jag gick efter kvinnan som hade mina handlingar i handen och förberedde mig mentalt för vad som komma skulle. Vi gick in i en korridor och hon sträckte över passet till mig och sa, You're all set to go mam. -Am I? -Ok thank you.
Och då kunde jag inte sluta le när jag gick ut med en annan officer....nu var det på riktigt. Min dröm skulle bli sann och den blev sann. :)
Nu är jag i CALI och njuter varenda minut.
Over and out. Stay tuned...
/Murklan
Men när jag stod där i passkontrollskön, boardercontrollen så var det svårt att dölja min nervositet. Knarkhunden sniffade två ggr på min väska och då blev jag ännu mer orolig. Jag tror att det finns kameror överallt så jag stod o tittade runt på folk o försökte vara så lugn som möjligt. Det blev min tur och jag log och sa Hello sir. Sen kom alla frågor. Where are you going? Why? For how long? When was the last time? Why are you going now? How much money are you bringing to the US? What do you work with? For how long? Whos is your friends....typ and so on. Till slut blev det samma frågor om igen och jag började staka mig, för ingen anledning alls egentligen för jag sa ju bara sanningen men det kom bara flashbacks hela tiden...Och mycket väntat så ringde han en kollega som tog mitt pass o boardingkort o ledde mig in till det där hemska rummet. Som jag satt i för tio år sen. Men det här var större och finare och det var fullt med amerikanska flaggor överallt(som om jag missat att jag skulle resa in i USA) Det var 4 killar och jag. Jag tog på mig en scarf för att dölja mitt röda bröst inför den kommande intervjun/förhöret...och jag hann tänka ut många scenarion och såklart även det värsta att jag får åka hem med vändande plan. För det var ju det som hände mig i april 2003. Åkte hem med vändande plan till Amsterdam med många tårar.
Efter 20-25 minuter så ropades -Anna Karlsson? -Yes...
Jag gick efter kvinnan som hade mina handlingar i handen och förberedde mig mentalt för vad som komma skulle. Vi gick in i en korridor och hon sträckte över passet till mig och sa, You're all set to go mam. -Am I? -Ok thank you.
Och då kunde jag inte sluta le när jag gick ut med en annan officer....nu var det på riktigt. Min dröm skulle bli sann och den blev sann. :)
Nu är jag i CALI och njuter varenda minut.
Over and out. Stay tuned...
/Murklan
