Men nu efter att åter försökt se en sorglig film på kort tid så misslyckades jag. Big fail. Jag k a n i n t e gråta till filmer längre.

Vad saknar jag då? Eller är det någon enorm skyddsmur som jag byggt upp för att "skydda" mig från just den här känslan?

Jag vill ju vara jag som jag alltid har varit. Lätt till tårar, lätt till skratt. Det är skönt att ha kontakt med alla känslor på samma gång men nu funkar inte just den biten. Weird. Känner mig lätt oempatisk o lite likgiltig just nu. Men imorgon kanske det har ändrats. Hope so.

When you smile, the whole world stops and stares for a while.

Natti.

/m