Efter femton timmars jobb idag så tänker jag dödssomna i sängen (jo, jag ska borsta tänderna också), kroppen värker likt en 98-årings. Jag skulle kunna säga att jag går på knäna men det skulle jag inte heller klara av. Horisontalläge i sängen är det enda rätta. Tyvärr väntar sjukisgymnis 08.00, men imorgon tror jag att jag slänger in handduken för jobbet kräver lika mycket imorgon av mig. COLORING.

Men trots allt det här så har jag ALDRIG tråkigt på jobbet, inte en endaste liten fjuttig minut. Däremot kan jag kan bli irriterad när jag inte fått mitt morgonkaffe. När sladden till fönen trasslar in sig i stolen, när handdukarna börjar sina, när kaffet tar slut, när jag spiller färg på min vita tapet, eller på min nyinköpta tröja, eller som idag när mitt tålamod nästan brast när jag sprayar ROSA BARNFÄRG över mina vita 7000-kronors stolar som inte går bort typ, och skulle klippa ett barn till efter detta.
Vid sånna här tillfällen är det självaste Monica som räddar mig. Hon kommer med morgonmackan, sätter på perkulatorkaffet, köper mjölken. Städar och donar,tänder ljus och vattnar alla blommor. ¨Kramar mig när jag behöer, ler och säger godmorgon, kommer med goda råd vid behov och köper socker till mig när jag som mest behöver. Tvättar mina handdukar. En sån där Monica borde alla ensamföretagare liksom ha, hon är guld för mig. 

Nu dör jag typ.
På återläsande, I hope.

Har iallafall fått en läkartid till självaste Widercrantz 1 november. Måtte tiden gå fort. Annars är sågen nära, som sagt. D.S.
Idag fick jag blommor av mor & far, suprise suprise. Asfina!:D

Hejdå.