Det är någon bortom bergen,
bortom blommorna och sången
det är något bakom stjärnorna
bakom heta hjärtat mitt.
Hörer, något går och viskar,
går och lockar mig och beder:
kom till oss, ty denna jorden
den är icke riket Ditt.

För några veckor sen var jag hemma hos dig för sista gången(och jag kände det på mig, att det var min sista gång:**(. Du var glasklar och vaken som alltid i huvudet och frågade som vanligt hur det var med mig. Du var orolig och du brydde dig hur många kunder jag hade om dagen som vanligt och började räkna. Det var precis innan en fotbollsträning och jag fick byta om hos dig. Jag tvättade ditt hår i handfatet, klippte dig och blåste det fint. Du skulle bort dagen efter och ville vara fin, trots att du inte såg så mycket pga ditt synfel som nästan gjorde dig blind. Jag berömde dig och Gösta för ert vackra hus och ni hade precis planterat fina blommor utanför trappen. Du kände hela bygden och alla älskade dig. Du hade varit en topp-sjuksköterska hela ditt liv och klagade aldrig.

Jag är så glad att jag fick ha dig som kund och lära känna dig. Du pratade en sådan gammelsvenska som jag bara log med inombords, så fint.

I himlen får du titta på oss, då ser du klart igen Barbro och då vinkar vi till varann! <3

Ps. Jag lovar att ge igen en vacker dag, på du vet vem;)


Kvällen tillbringade jag med Mazom vid kolonilotterna. Jag blev kär i blommorna och lugnet.

/M