Med tårarna rinnandes från mina kinder körde jag hem min vanliga tur från landet in till stan när arbetsdagen var till ända. Det var kolsvart idag på himlen, ja överallt faktiskt... . Gamla, väldigt gamla människor berör mig så fruktansvärt mycket och en ålder på över 90 år för mycket respekt med sig. De berättar sina lifestories och jag vill bara spola tillbaka tiden åt dem så de får uppleva sina bästa dagar igen, och åt mig så jag får uppleva 40-talet, 50talet...tiden under andra världskriget, 60-talet...jag vill inte att alla dessa människor som var födda i början av 1900-talet ska försvinna. Jag vill alltid höra deras berättelser, höra deras gammelsvenska, rulla deras vita hår och fortsätta att bli berörd och drömma mig tillbaka till en tid. En tid som aldrig kommer tillbaks.

De har varit gifta i 60 år i år. SEXTIO år. Kan du ens tänka dig att förlora någon som du levt med varje dag i mer än sextio år? Nu sitter de där på varsinn stol i köket, överlyckliga av mitt besök och ville bjuda mig på kaffe. Och jag får lyssna på åter en historia. Sånna stunder vill jag alltid minnas.

Ikväll efter träningen ska jag rulla håret och sova med papiljotter. Bara för att.

Nästa gång du ser en pensionär, le åt henne/honom. Visa lite respekt...

Los Alcazares..

Puss

/M