Jag var inte alls nervös inför operationen. Hanna mådde ju hur bra som helst efter omständigheterna och hon opererades ju bara några dagar innan mig. Vi hade jättekul jag och narkosläkarna innan de sövde mig... och jag vill hellre vara vaken minns jag att jag hann säga. Och jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag somnade. Sen vart det svart och jag vaknade upp runt kl 14. med en enorm smärta. Fy faaan...vad jag grät och grät. Jag mådde skit. Fick 5 mg morfin, syrgas, dropp och en hel rad med andra piller...Sen vart jag totalt däckad.

Från klockan 17 försökte jag få bli hämtad, men det gick inte. Kunde inte resa mig ur sängen...och klockan blev till slut 22.45 och de bestämde att jag skulle ligga kvar över natten. Hade ju även ett bortdomnat ansikte som de trodde var kalkbrist...så fick även en kanyl med kalk åxå. Varför inte liksom? Natten på IVA var ju sådärkul. Hade ingen tv, ingen bok, ingen telefon, inga bilder att titta på. Bara en vit typ nymålad vägg, min ek-skärmvägg och skymten av en advents-stjärna. Den lyste upp min natt. Och när jag väl somnade några korta stunder vaknade jag av att en patient skrek OOOmmmmmaaaaa hundraåtta ggr i rad. Tror patienten var av tyskt ursprung.

10.30 idag kom mamma o hämta mig i rullstolen. Som ett kolli, har jag legat hela dagen i sängen. Ompysslad av mamma var tionde minut...t.o.m hjälp på toan. Febertoppar har avlöst varandra och smärtan i hela benet...ja. Den är där. Har gjort stora framsteg idag iaf, kan lyfta benet 5ggr i rad:D wiiihoooo!!!! Kanske dax att ta tag i det här med dusch, på något sätt. Jag börjar lukta illa:/ mamma föreslog tvättlappar. skitkul. Inte.


Jag försöker iallafall att le.

Snart ska jag droga ner mig me lite mer morfin, ispåsar å lite annat så jag kan soooova.


Ge mig mys & värme, tack:)

"Småland, dag tre.