Göran Ingemarsson på Helmer Nilsson i Ljungby, gjorde min dag. När jag ringde honom satt vi bara och skrattade i telefonen i cirka en minut, för att vi var så glada att höra varandras röster. Göran är hur bra som helst. Vi kunde nog pratat hur länge som helst, men som jag vet så har han alltid fullt upp. Efter vårat catch up talk så kunde vi gå vidare till mitt egentliga ärende. Katastrof att jag egentligen skulle behöva ha ett ärende för att ringa honom. Jag måste börja ringa mer till dem jag tycker om. Nu. Om 2 veckor åker jag hem och ska träffa ALLA jag vill träffa. Punkt...

Jag har en dålig egenskap. Eller bra, jag vet inte. Jag blir så fäst vid folk snabbt. Och jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att säga hej då till dessa människor, men jag har ju blivit tvungen till det ändå...de är så många. Som jag saknar. Varför kan jag inte bara få samla ihop alla jag vill ha nära mig och bygga en ny stad? Mitt egna lag, mina tränare, mina barndomsvänner, min familj, min mormor, min släkt, min Bella, mina x-kollegor...

Life is unfair.  It's so spread out.