Ibland blir jag så berörd. Sån jäkla bra röst. Sån jäkla fin serie. Jag älskade när jag bara råkade sätta på ett avsnitt av Glee nån lördag 18.05 av en slump...och jag blev alltid så arg när det tog slut alldeles för snabbt. Nu blir serien aldrig densamma utan Cory. RIP.

 

 

På väg till Ulvön

.....US TOURIST VISA in my hand. Jag är trettio år. Trettio bast! Är det så? Jag är verkligen inte ung längre. Det är TIO år sen jag var i mitt älskade land. Alldeles för länge sen. Om 25 dagar är jag påväg igen för sjätte gången i mitt liv... Det känns inte ens verkligt än. Det känns som det inte kommer hända. Därför kan jag knappt planera. Jag har haft kartor, stenciler, adresser, utflyktsmål och lonley planet böcker sen i höstas men jag har knappt öppnat dem. Det är nog lite sån jag är. Packar liksom typ samma dag som jag ska åka fast flyget går tidigt på morgon. Det blir liksom mer spänning då.

Jag funderar mycket ibland. Och ibland inget alls. Men när jag gör det så sker det oftast i bilen på vägen hem. Hem från jobb eller gym och idag var en sådan dag att jag bara ville bort från allt less på allt och alla fast ingen egentligen gjort mig något...jag ville fly och börja om hela mitt liv någon annanstans. För visst kan man det även fast man är trettio? Nja, det var mycket lättare för tio år sen. Då hade jag plötsligt bestämt mig för att lämna sambolivet o dra till usa som barnflicka och en månad senare satt jag på ett plan till South Lake Tahoe som kom att bli min bästa tid i livet. En tid som satte djupa spår i mig och de få foton som pryder mina annars kala väggar är mest på barnen från Tahoe. Jag tror halva jag blev kvar där på nåt sätt. En liten del av hjärtat stannade kvar i den vackraste platsen på jorden. Det blev sånt abrupt jävla vidrigt slut. Jag skulle ju stanna där på sommaren..återvända dit efter 3 veckors semester i Sverige.... o njuta av TAHOE-summer med alla mina underbara vänner o "mina barn".  

Det blev aldrig så. Jag blev stoppad för inresa i USA och deporterad på flygplatsen i Minneapolis den 7 april 2003. Minns dagen som igår. Jag hade ju jobbat på turistvisum och de på något sjukt jäkla sätt visste allt. Jag grät i 9 timmar på planet till Amsterdam utan att äta eller dricka eller prata med en enda människa. Min dröm var förstörd och jag fick fem års inreseförbud. Det var ett trauma för mig som nog aldrig kommer att försvinna. Det kanske kan låta löjligt. Men det var tungt. Tungt när alla mina saker kom i kartonger med båt hem till Ljungby.

Nu ska jag åka själv. Jag älskar att åka själv. Först hälsa på Carro & Chrille en vecka i San Jose och det kommer bli helt galet underbart ...längtar sååå!!! Sedan har jag två helt oplanerade veckor som jag ska spendera på just det sättet som faller mig in. Men till Lake Tahoe kommer jag köra in i med glädjetårar i ögonen och andas den härligaste renaste luften på jorden.